Igår när jag skulle lägga mig kom jag och tänka på en sak, inte så roligt men.. Jag har varit här i över ett år, rättare sagt 437 dagar. Det är ganska länge. Och under hela denna perioden har ingen av mina kompisar eller nåttt skickat ett enda yvkort eller brev. Fick ett paket av mamma, pappa och Kristin förra julen. Och ett paket från en kompis. Det är det enda jag nånsin fått i posten här borta från Sverige. Förutom när jag fråga mamma om hon kunde skicka godis. Jag har skypat med en enda kompis sen jag kom hit, en enda kompis har tagit sig tid till att skypa med mig. När jag läser massa andra au pair bloggar läser jag hela tiden att folk tycker att man verkligen lär sig vilka ens vänner är. Vad betyder det för mig då?!

Det är inte ofta mina kompisar tar sig tid för att fråga hur jag mår och har det är, jag kan slå vad att ingen vet vad mina värdbarn heter, eller vilken stad jag bor i om det inte vore för facebook. Och det enda som verkar vara intressant nog att fråga om är om jag träffar nån kille.

2 av mina kompisar, som faktiskt hört av sig mest, och skickat mail och frågat, blir så glad av det. Det gör verkligen så att jag vet att ni bryr er. Och två andra som jag pratat med mest när jag vart här, förutom min familj, det är killar, konstigt nog.

Det känns så konstigt, tråkigt, och ledsamt på nåttt sätt.

Och när jag kommer hem, jag då ska allt vara som vanligt och alla vill veta allt som hänt. Tror någon det går att återberätta 1 och ett halv år eller? Nej..

Och om nån skulle sitta och tänka nu, jag har inte skrivit till dig, eller skickat ett vykort till dig för jag har inte din adress. Hur svårt är det att få min adress, hur svårt är det att fråga. Hur många har ens frågat efter mitt nya nummer.